Läromedel för Språkintroduktionen

I går var jag på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg och fick äntligen bläddra i och titta igenom alla de läromedel som jag läst så mycket om på diskussionsforum och hemsidor. Det har nämligen kommit rätt mycket nytt sedan vi på min skola köpte in nya läromedel senast, vilket var väldigt länge sedan nu. Vi har faktiskt kvar i princip samma läromedel som när vi undervisade i SFI-kurser och detta vill jag ändra på.

Jag stannade länge vid Natur och Kulturs bokhyllor. De har givit ut klassikern Mål 1, som vi på min skola har haft länge som nybörjarbok. Den finns ännu kvar, men nu finns även boken Fördel (1 och 2) som jag tycker är omfattande och tydlig i sitt upplägg. Om du vill titta på den kan man som lärare höra av sig till förlaget och få en kopia digitalt (vilket gäller alla NOK:s böcker). Fördelen med Fördel (!), jämfört med Mål 1, är att den innehåller flera olika textgenrer. Den är också mer omfattande i de teman den berör. Dessutom finns den tillgänglig i digital version.

Natur och Kultur har också den fina boken "Omvärldskunskap på mycket lätt svenska" som jag gärna använt som en sidobok för nyanlända elever. Den innehåller lätta faktatexter med tydliga bilder om t.ex. kroppen och geografi. Även den finns i digital version.

Jag såg att NOK nu även givit ut yrkesinriktade böcker, som kanske hade passat för de SPR-fortsättningsklasser som vi har i Malmö, t.ex. hade SPR-VO (Vård och omsorg) kanske varit behjälpta av "Yrkessvenska i äldreomsorgen". Det finns även liknande för VVS och fordon.

Liber har också förstått det ökade behovet av läromedel i SVA och SFI och har gjort denna fina översikt av sina läromedel. Som skola kan man beställa tre lärarex gratis från Liber om man ringer dit och nämner vilka titlar man är intresserad av. Själv vill jag titta närmre på "Intro" för att se om det är något för oss. Tyvärr fanns Liber inte representerade på bokmässan. Jag hade gärna också tittat närmre på läromedlen "Kärlek är ett substantiv" och "Älska är ett verb" som kollegor på andra skolor rekommenderat varmt.

Sanoma utbildning är också ett medieföretag som ger ut många läromedel med nyanlända som målgrupp. De var på bokmässan i år och jag tittade på läromedlen "Upptäck orden"och "Förstå språket NO/SO" som båda var fina, väl genomarbetade böcker enligt mig. Den förstnämnda går att få digitalt.

Det finns förstås massor av andra böcker, som jag inte tagit upp här. Det känns positivt att det finns mycket att välja på och att läromedlen nu är indelade i SVA och SFI. För några år sedan var det nästintill omöjligt att hitta något som motsvarade det centrala innehållet i SVA.

Har ni fler tips? Kommentera gärna!

Cirkelmodellen

Inom genrepedagogiken arbetar man ofta enligt cirkelmodellen. Det är ett sätt att arbeta som bygger på det sociokulturella perspektivet på lärande, nämligen att man lär tillsammans. Det här passar såväl första- som andraspråkselever men möjligen ännu mer för SVA-elever. Andraspråksinlärare behöver mycket stöttning och återkoppling för att bygga upp kunskaper om sitt nya språk.

Inom modellen går man igenom fyra faser:
1. Bygga upp kunskap om ämnet
2. Dekonstruktion av modelltext och modellering
3. Gemensam  klasstext
4. Elevernas individuella text

Jag arbetar enligt modellen med en av mina klasser just nu. Vi är i fas fyra och det har tagit fem långa lektioner att komma dit. I efterhand känner jag att jag hade kunnat lägga ännu mer tid på varje del. Mitt syfte med nuvarande uppgift är att eleverna ska förvärva kunskaper om olika sorters texttyper och då vi just nu arbetar med faktatexten (om länder och städer), även att kunna förstå och använda sig av genretypiska ord inom geografi och samhällskunskap. 

I första steget talade vi om länder och läste ett par faktatexter, en om Malmö och en om Sverige i stort. Vi gjorde gemensamt en analys av texternas uppbyggnad, talade om sambandsord, rubriker och stycken. Det här repeterade vi under ett flertal lektioner. Därefter gick vi in i fas tre och skrev en gemensam klasstext. Vi skrev den om Sverige och jag bad eleverna lägga undan den tidigare text vi läst och bara beskriva de fakta de kom ihåg.

I dag spaltade jag upp några exempel på rubriker på tavlan och sedan fick eleverna börja skriva individuella texter. De kom igång väldigt bra med detta och många ville gärna läsa upp sin text för klassen i slutet av lektionen, även om den inte var helt klar. När de väl är klara tänker jag låta eleverna läsa varandras texter och kamratbedöma dem innan jag själv återkopplar.

Många forskare har beskrivit genrepedagogikens kärna. Eija Kuyumcu är en av dem (se artikeln "Genrepedagogik som verktyg i språk- och kunskapsutvecklande undervisning och lärande" i Svenska som andraspråk: i forskning, undervisning och samhälle). 

Anna Kaya har gjort en tydlig och pedagogisk video om cirkelmodellen med ett exempel på hur hon har arbetat med den i en förberedelseklass som befinner sig i åk 1-3 i SVA. Titta och låt dig inspireras!

Jag är fortfarande en nybörjare på cirkelmodellen och känner att jag har mycket att lära. Utvecklingsmöjligheter är att stanna upp i fas 1 längre och inkludera studiebesök och andra aktiviteter för att bygga upp kunskaper om ämnet. Dessutom vill jag testa att låta eleverna använda sina förstaspråk mer enligt translanguaging-principen som jag beskrev i ett tidigare blogginlägg.

Avslutar med ett tips. Professor Nihad Bunar håller på onsdag 16 september en föreläsning, som bygger på den nyutkomna boken "Nyanlända och lärande - mottagande och inkludering". Föreläsningen direktsänds via nätet. Kolla in här!

Självbedömning

Mina elever som är nybörjare i svenska som andraspråk hade sitt första test förra veckan. Jag undviker helst poängtest överlag, men behåller det ofta i nybörjarklasser ändå. Då får de ett avgränsat område att studera in (just nu kapitel i läroboken Mål 1 - återkommer senare i höst med en förmodligen kritisk läromedelsanalys av den!) vilket gör det tydligt och klart vad de ska träna på.

Jag är alltid noggrann med att ge skriftliga eller muntliga kommentarer men i dag testade jag något nytt. Efter att eleverna fått tillbaka testet och vi hade gått igenom alla rätta svar, så fick eleverna själva skriva kommentarer. Eller regelrätta kommentarer är det kanske inte men ett första steg på vägen. Jag tror, att om jag fortsätter jobba så här med eleverna systematiskt, så kommer de om några månader kunna bedöma och därmed vidareutveckla sina egna och andras texter också. Det gör att eleven själv får tänka efter på vad hen är bra på och vad som krävs för att nå målen och inte bara få det serverat av läraren.

Till exempel dessa fick jag in:

I vissa fall fick jag förklara för eleven hur den skulle se vad den var bra på och vad momenten heter, men i övrigt gick det väldigt bra och de fattade själva vad som krävs av dem för att utvecklas. Det var intressant för mig att se vad eleven tyckte om sitt eget resultat, vilket skiljde sig mycket åt.

Det som fascinerade mig mest var dock att ingen frågade mig vad jag tyckte om resultaten. De undrade inte var gränsen för godkänt låg och det har jag aldrig varit med om tidigare!

En lyckad lektion

Hur skapar man en lyckad lektion? Enligt mig görs det med den där fina balansen mellan att å ena sidan ha ett långsiktigt mål i åtanke och att stötta eleven i att fullfölja den planen och att å andra sidan fullkomligt vara där i stunden, flexibel och redo för vad som kan hända här just nu. Det innebär att man måste hålla ett fokus som gör att varenda elev kan känna sig sedd och uppmärksammad, samtidigt som man inte ska gå alltför långt ifrån den där stigen mot målet, eftersom man som lärare ändå följer riktlinjer och lagar som satts upp för en.

Därför har jag ganska svårt för exakta lektionsplaneringar. Visst har jag mina hållpunkter men tenderar att ändra dem flera gånger per vecka, eller per dag, ibland per lektion.

Till exempel i dag då, skulle vi i klassen skapa en ordbank för att prata kring väder. Eleverna fick träna på begrepp som "det regnar", "solen skiner" och "Hur många grader är det?". Syftet var att öka ordförrådet och få begrepp att bygga konversationer på. 

Jag frågade om vädret i Malmö, vilket ledde oss in på vädret utanför Malmö, uppemot Stockholm, slutligen utanför Sveriges gränser och vi hamnade i länder utanför Europa. Vi pratade om regnperioden i Asien, om torkan i öst-Afrika och om hur jobbigt varmt det är när det är 39 grader i Rumänien. 

Till slut sa en elev att det regnar bomber i Syrien. Det blev fnissigt ett tag, eftersom det ändå var finurligt uttryckt, men det la sig snart och jag tror att alla kände en viss spänning krypa sig på. Med en enorm värme kom diskussionen in på TV-nyheterna och till slut pekade eleven på kartan på den rutt genom Europa som han tagit för att komma hit. Han har bara läst svenska i två och en halv vecka men lyckades ändå uttrycka kylan i luften under resan och den ledsamhet och trötthet han kände när han kom till Malmö centralstation. Jag kände hur det vibrerade i luften när alla i rummet lyssnade, förstod samtalet, tog det till sig och begrep allvaret i det.

Ett ganska banalt ämne blev något större och jag kan säga att vi alla var där just då med hela vårt fokus. Lektionsplaneringen följdes inte till punkt och pricka men syftet fullföljdes ändå. Jag lämnade klassrummet med ett bultande hjärta och tänkte att det där nog ändå får räknas som en lyckad lektion.

"Här pratar vi bara svenska"

När man arbetar med SVA befinner man sig i ett hav av språkkompetens. I min mentorsklass räknade vi häromdagen på hur många språk vi i klassrummet kunde tillsammans och kom upp till fjorton. Vissa språk, t.ex. arabiska, kan flera av eleverna och ofta kan de språken olika bra, beroende på hur de använt sig av språket förut. Det enda eleverna har gemensamt är egentligen att de nu ska lära sig svenska och att detta inte är deras förstaspråk.

Detta leder till att man i skolan, och även i klassrummet, hör fler språk än svenska. Och av min erfarenhet och uppfattning har jag ibland upplevt att de helt tagit över och att eleverna inte alls talar svenska. Ibland känner sig lärare så frustrerade att de skapar klassrumsregler och sätter upp skyltar för att påminna eleverna: "Här pratar vi bara svenska". Jag tror att många tänker att om eleven inte talar svenska här, i klassrummet, när ska de då få möjlighet att träna på det? Omedvetet, och säkert med en egentligen god intention, värderar man svenskan som det viktigaste språket och andra språk som mindre viktiga. Man glömmer att se de möjligheter som eleverna har med sig och ser i stället bara bristerna i svenskan.

Detta tas upp i en artikel av Gudrun Svensson i senaste Svenskläraren ("Translanguaging - att använda flerspråkighet i undervisningen", nr 3, 2015). Artikeln handlar om translanguaging (TL), vilket innebär undervisning med medvetet och strategiskt utnyttjande av elevernas flerspråkiga resurser. I forskning om andraspråksutveckling har man nämligen ofta fokuserat på andraspråket och väldigt sällan på förstaspråket. TL är lite av en reaktion mot språkbadsprogrammen som startades på 1960-talet men som jag ännu hör folk tala om, som ett effektivt sätt att lära sig ett språk. I artikeln beskriver Svensson att translanguaging enligt forskning aktiverar elevers bakgrundskunskaper, ökar deras engagemang och ger ett fördjupat skolspråk.

I dag började jag på kandidatkursen i SVA på Linnéuniversitet och den första delkursen hålls av just Gudrun Svensson. Hon berättade för gruppen i dag om ett projekt hon själv genomfört i en mellanstadieklass enligt TL-metoden. Projektet startade med att försöka stärka elevernas syn på sin flerspråkighet. Eleverna fick visa hur kompetenta de är i olika språk, berätta om vilka språk som de tycker om bäst och vilka språk de är bäst på och berätta om var i kroppen de olika språken sitter. En flicka hade förklarat att arabiskan sitter i hjärtat, för det språket talar hon med sin familj, och somaliskan sitter i fötterna för det är det språk som lyfter upp henne. Därefter fick eleverna skriva texter på sina förstaspråk för att sedan översätta dem till svenska. Jag frågade Svensson om detta var lika värdefullt för en vuxen elev med god skolbakgrund och ett fullt utvecklat skriftspråk, vilket hon absolut menade att det var.

Så varför är många lärare så rädda för de där språken, när de faktiskt är fötterna som lyfter eleverna, och elevernas hjärtan? Är det för att vi inte förstår, för att alla inte förstår? Eller är vi så inskränkta att vi tänker att en lektion i svenska som andraspråk innebär att man bara talar svenska i klassrummet?

I våras hade jag en grammatiklektion som föll totalt platt. Jag hade bett några elever analysera vilka satsdelar som fanns i några utvalda meningar på svenska. Eleverna klarade inte av det om inte jag i princip gav dem svaret. Så i stället bad jag dem översätta meningarna till sitt förstaspråk och sedan förklara kort för mig vilken skillnad det fanns på meningarna på svenska och deras förstaspråk. Eleverna som hade samma förstaspråk fick jobba tillsammans med uppgiften. Plötsligt fick jag frågor om vad "sig" kallas och vad "skriven" är for form. Eleverna började nästan automatiskt röra sig med termer som reflexiv och perfektparticip. De kände att de var experter på något och att svenskan bara var ytterligare en kompetens hos dem. Plötsligt var de mer kunniga än jag och ville förstås visa upp det för mig!

Hur gör man så att även svenskan blir språket som lyfter en? En av uppgifterna på delkurs 1 består av att undersöka effekterna i sitt eget klassrum, så jag har anledning att återkomma till detta tänkvärda ämne...

Pardiktamen

Hur klassiskt och träigt diktamen än må vara så är det en övning som testar så många förmågor, att det alltid får bli en del av min undervisning med SVA-elever. När man har diktamen med en klass får eleverna ju både träna in nya ord, träna på stavning, skrivregler men också på att lyssna.

För att träna inför diktamen brukar jag låta eleverna göra pardiktamen. Eleverna får två olika texter med luckor men varannat ord/varannan mening är struken, så att de måste fylla i varandras luckor för att få en komplett text.

Den övningen har ännu fler vinster, för eleverna får utöver allt annat även träna på att säga orden samt att de interagerar med varandra. Mina mentorselever som bara har läst svenska i två veckor gör förstås många fel i början, både på uttal och stavning, men i pardiktamen måste de börja tala med varandra för att rätta varandras fel. Det är viktigt att kolla så att de bara inte tittar på kompisens papper för att få rätt svar.

Jag gillar också att eleverna här driver fram varandra och själva sitter inne med svaret. Jag som lärare kan stå bredvid och lyssna och stötta om t.ex. uttalet inte är helt rätt. På så sätt får jag även en chans att scanna av hur väl eleverna läser.