Formativa arbetssätt

I fredags hade vi en studiedag på skolan och jag blev ombedd att hålla en workshop för kollegor. Då bedömning är något som det alltid finns behov av att diskutera valde jag att fokusera på just det, och att göra det ur ett formativt perspektiv och därmed kom vi även in på formativa arbetssätt.

Inför workshopen plockade jag fram några böcker som stått fint på sin plats i hyllan sedan formativ bedömning började bli ett modeord och varenda studiedag och ledig tid användes till att arbeta kring detta begrepp. Jag minns så väl en studiedag med en föreläsning av Christian Lundahl, för kanske 4-5 år sedan. Många av de tankar och arbetssätt han presenterade då var helt obekanta för mig och jag vet att jag till och med tvekade på om de gick att genomföra. När jag läser litteraturen nu, några år senare, känns allt så självklart. Kanske har jag skapat mig min egen bild av formativt arbete som gör att jag förstår det i praktiken på ett annat sätt.

På workshopen visade jag tidigt upp denna kort film som Skolverket gjort. Läraren i filmen berättar om att formativ bedömning för honom innebär att klargöra för eleverna var de befinner sig, tydliggöra vilka mål de har och vilket syftet är med varje lektion. En god sammanfattning av begreppet, enligt mig!

Olika formativa arbetssätt/verktyg som jag och workshopdeltagarna tog upp var:

• Lärloggar/loggböcker, för att reflektera över vad man lärt sig och hur.
• Utvärderingar.
• Kort i olika färger (som syns i videoklippet) som eleverna har för att visa hur väl de hänger med i undervisningen.
• Att läraren slumpvis väljer vilken elev som ska svara på frågan eller göra ett inlägg i diskussionen (vilket också syns i videoklippet), också för att se hur väl eleverna hänger med och för att få samtliga elever att deltaga.
• Portfolio; ett sätt att samla sina alster och reflektioner kring dem.
• Kamratbedömning. Eleverna får träna i att sätta ord på vad som gör en bra text/en bra presentation.
• Bedömningsmatriser. Elever kan till en början få en bedömningsmatris av läraren att bedöma sin egen eller en kompis arbete utifrån. Därefter kan de få delta i arbetet med att skapa bedömningsmatriser själva.

I boken "Formativ bedömning i praktiken" av Helena Wallberg ges förslag på hur formativa frågor kan se ut i en klassrumssituation. Dessa tyckte jag var extra intressanta för SVA-läraren, då de förutom att de leder till ökad reflektion kring sitt lärande, är ett sätt att arbeta språkutvecklande. Frågorna är inte de enkla "Hur går det?" och "Går det bra?"och eleverna kan inte bara svara "Ja", "Nej" eller "Bra" utan måste träna sig på att sätta ord på vad de gör och vart de vill nå. Här är några exempel på sådana frågor:

• Hur långt har du kommit? Hur har du tänkt fortsätta arbetet?
• Vad är du mest nöjd med hittills?
• Om du skulle göra om något, vad skulle det vara?
• Hur skulle du kunna förbättra din inledning/avslutning?
• Berätta för mig om det här!

På vilka grunder?

När jag var på Symposium 2015 besökte jag ett intressant seminarium som hölls av Karin Rehman. Det hette "Nyanlända gymnasieungdomar med kort skolbakgrund: Att gå mellan teorin och praktiken" och innehöll många exempel från Rehmans egen undervisning på Språkintroduktionen i Stockholm. En länk till åhörarkopior från den finns nu ute på denna sida och jag kan även rekommendera Rehmans egen blogg Lärare Karin.

Det finns mycket jag hade kunnat ta upp från detta seminarium men en sak som fastnade hos mig var när Rehman ställde en fråga till oss åhörare, som vi skulle diskutera med bordsgrannen: På vilka grunder arbetar du i ditt klassrum?

Vi var tysta ett tag vid bordet men sedan tog jag ordet och förklarade att mina grunder är mitt fokus och mitt engagemang. Jag försökte beskriva för bordsgrannarna att jag gärna går ifrån böcker, planeringar och allt för att fastna i en interaktion med en elev och bara vara där. Kvinnorna som lyssnade på mig satt som frågetecken och sa faktiskt ingenting som svar. De varken kommenterade eller byggde på denna sats. Jag kände mig oerhört korkad. Hade jag nu dragit på för mycket på flumspåret igen, utan att vara varken teoretisk eller pedagogisk? Anledningen att jag minns just detta från seminariet, var alltså för att det knöt an till min ångest och oro över min egen prestation. Också ett sätt att minnas på!

Jag har gått och grunnat på detta sedan dess. Kan man ha "fokus" som sin grund i klassrummet? Är det inte lite vagt? Inte för att det skulle vara den enda grund hos mig, men ändå. Jag skulle faktiskt vilja påstå att den går före allt annat; cirkelmodeller, språk- och kunskapsutveckling, genrepedagogik och den är parallell med värdegrundsarbetet.

Det var först när jag satt och läste Cummins (2000) i dag som jag kände att jag fick vatten på min kvarn. Cummins beskriver det ökade behovet av kunskap om att undervisa flerspråkiga elever och att den språkutvecklande undervisningen är ett måste. Han ger en modell för inlärning av det kunskapsinriktade språket där en av rubrikerna lyder: "Utrymme i interaktionen för kognitivt engagemang och identitesinvestering". Forskning (t.ex. Vygotsky, Gudrun Svensson) har visat att i interaktionen mellan lärare och elev måste elevernas kulturella, språkliga och personliga identiteter bejakas för att eleverna helhjärtat ska vilja satsa av sig själva i inlärningsprocessen. Lärarens gensvar utmanar och utvecklar elevernas skolspråk, om det sker på rätt sätt, och leder till empowerment, om läraren uppmuntrar elevernas svar och stöttar dem i att komma vidare.

Så nästa gång jag får frågan På vilka grunder arbetar du i ditt klassrum? ska jag sträcka på mig och säga:
- Självklart på en vetenskaplig grund, nämligen forskning av bl.a. Cummins och Vygotsky, som visar att flerspråkiga elever når bäst skolframgång och språkutveckling, om man utgår från deras kunskaper och bejakar deras språkliga och personliga identiteter. Det gör jag genom att lyssna på dem och aldrig släppa taget om dem i en diskussion, att visa engagemang och ständigt fokus för att alltid kunna utgå från den nivå de befinner sig på just denna dag.

Bättre efterklok än aldrig klok!

Länka vidare

Skolverket har sammanställt vilka ansvarsområden som ligger på huvudman och rektor respektive annan skolpersonal för arbetet med nyanlända elever. Titta på sammanställningen här.

Den här veckan har jag och min kollega Fredrik Björkman gästbloggat på Pedagog Malmö om våra tankar efter att ha gått kursen "Nyanländas lärande - mottagande, inkludering och skolframgång" på Malmö Högskola samt efter vi besökt Symposium 2015. Läs gärna inlägget här. Längst ner kan du klicka dig vidare till verksamhetsanalysen som vi gjorde som examinationsuppgift på kursen.

Translanguaging i praktiken

Jag har skrivit en del om translanguaging innan, både i detta inlägg och detta. I dag har jag jobbat en del enligt principen i två olika klasser. Jag ville starta upp med att "kartlägga" eleverna och för att försöka lyfta upp allas språk. Jag var noggrann med att ha en positiv inställning till alla de kunskaper eleverna visade upp.

Eleverna fick fylla i en tabell om vilka språk de kan och hur pass bra de kan de olika språken. Sedan ville jag veta var i kroppen de olika språken finns (se de fina exemplen nedan!). På baksidan fick de skriva en kort text på sitt språk. Jag kan förstås inte förstå den här texten (i de flesta fall) men kommenterar bara kort om vad mycket eleven kan eller att det ser vackert ut, exempelvis.

Det var intressant för mig att få veta allt detta om eleverna, men jag såg också med vilken stolthet eleverna fyllde i detta blad. De var också väldigt intresserade av klasskompisarnas kunskaper.

Efter att eleverna jobbat klart med detta fortsatte jag med undervisningen på tema hösten, i den ena klassen, och om läsning av olika texttyper, i den andra. Då knöt jag an till vad olika ord heter på deras språk. Vi skrev upp vad "höst" heter på olika språk respektive vad "tidningsartikel" heter på olika språk. Jag tror detta kan vara en ok ingång till att jobba med elevers flerspråkiga resurser. Nu känner jag också att jag har bättre förutsättningar för att veta hur jag kan ta vara på deras skilda språkkunskaper.

Om skolverkets nya kartläggningsmaterial

Den 1 januari 2016 kommer nya regler gällande nyanlända elevers skolgång att införas. Fr.o.m. då blir det obligatoriskt att kartlägga nyanlända elevers kunskaper. Obligatoriet gäller förvisso inte gymnasieskolor men då Skolverket ger ut ett mycket omfattande material med allmänna råd, kartläggnings- och bedömningsuppgifter, antar och hoppas jag att alla har inställningen att man nu får ta ett beslut om hur man ska utveckla sin mottagning för elevernas bästa.

Skolverket har varit ute på informationsturné om materialet och jag har i dag besökt konferensen Växa för framgång i Malmö. På hemsidan finns åhörarkopior för mer ingående information. För att beskriva det lite kortfattat kan jag säga att det består av tre steg.
Steg 1: Ett initialt samtal á 70 min inkl. tid för tolkning. Om elevens bakgrund och erfarenheter.
Steg 2: Man testar litteracitet, numeracitet, skolspråk/vardagsspråk. 70 min inkl tid för tolkning.
Detta underlag kommer till rektor och rektor fattar beslut om årskursplacering och undervisningsgrupp inom två månader.
Steg 3: Ämneskartläggning (respektive ämne). Till detta finns material såsom lärarhandledning, uppgifter, bilder och instruktionsfilmer.

Hur berör det nya materialet då mig, som SVA-lärare? Jag jobbar ju inte på en mottagningsenhet, utan i ett klassrum. Jag arbetar inte i första hand med att utreda elevernas bakgrund utan jobbar mot mål, och för att hjälpa elever uppnå kunskapskraven. Trots det vet jag hur beroende jag är av att kartläggningen fungerar bra, för att få en klass med en jämn språknivå och en relativt jämn skolbakgrund. Först då kan jag planera för min undervisning och lägga den på en lagom (kognitivt utmanande) nivå. Sen är det ju faktiskt så att en kartläggning inte kan lösas till fullo med en god organisation. Gruppen är alltför heterogen för det. Kartläggning är en pedagogisk fråga och man behöver ha med alla inom skolväsendet för att hitta det bästa sättet för att elevernas måluppfyllelse ska öka.

Vilka förhoppningar har jag på den nya kartläggningen? Jag hoppas att det nya materialet hjälper kartläggare och pedagoger att få fram en bättre bild av elevens kunskapsnivå. Jag vet att många elever sitter på kunskaper som de inte får chans att visa upp vilket är frustrerande för dem och också för mig. Jag hoppas också att materialet leder till ökat fokus och förståelse för språkutvecklande arbete och på att tillvarata de kunskaper elever redan har. Jim Cummins har beskrivit interdependency, det faktum att en elev kan omsätta kunskaper som den förvärvat på ett språk till det nya, om den bara får termer för det. Om den nya kartläggningen hjälper mig att ge eleverna den chansen, vore det fantastiskt.

Vilka är utmaningarna? Enligt mig finns det ingen lösning på kartläggning som kan användas på exakt samma sätt på alla skolor, utan alla måste hitta sin egen variant utifrån de resurser man har. Och det är just resurser i form av tolkar, modersmålslärare, SVA-lärare, studiehandledare, personer som passar att arbeta med kartläggning som jag ser som den största utmaningen att hitta. Jag blir ofta intalad hur efterfrågad och värdefull jag är i och med min legitimation och utbildning inom svenska som andraspråk, men när jag tänker på den stora apparaten kartläggning känner jag mig väldigt liten. Som i så många andra situationer i skolvärlden krävs ett enormt samarbete för att få det att fungera. Såsom man lite klyschigt uttryckte det på konferensen i dag; ingen kedja är starkare än sin svagaste länk.

Muntlig interaktion

En stor del av språkinlärning handlar om muntlig interaktion. Jag har länge tyckt att det är den svåraste delen av ämnet (bortsett från hörförståelse, men det får jag återkomma till en annan gång... Jag säger bara: Hur sjutton vet man att och vad de förstår av det de hör?) och hur mycket jag än funderar över vikten av muntlig träning så glöms det bort i allt skrivande och läsande vi sysslar med i klassrummet. Många kanske tänker att muntlig träning helt enkelt är när eleverna pratar, men det är ju så mycket mer som krävs av eleverna i arbetssituationer och vid prövningar, än att just bara snacka. Och det är helt klart mer än ett okej uttal som krävs. För att uppnå kunskapskraven för SVA åk 9 nämns följande förmågor som har med muntlighet att göra:

* Samtala och diskutera med en kombination av ämnesrelaterat och vardagsrelaterat språk

* Ställa frågor och framföra åsikter med underbyggda argument

* Förbereda och genomföra muntliga redogörelser med struktur och anpassning till syfte, mottagare och sammanhang

* Resonera kring språkliga varianter inom svenskan och jämförelser mellan svenskan och andra språk  (kan väl göras skriftligt också)

Det var med detta i åtanke som jag under symposiet gick på Mariana Sellgrens föreläsning med titeln "Vi vet att muntlig interaktion är viktig - men hur åstadkommer vi den?". Sellgren satte oss deltagare i arbete. Vi fick både testa på analys av samtal samt några olika uppgifter passande för andraspråkselever. 

Analyserna gjorde vi genom att tänka igenom till vilken sorts samtal några olika transkriberade elevdiskussioner kunde grupperas. Var de...

a) disputational talk, som karaktäriseras av oenighet och korta repliker, ett munhuggeri utan resonemang

b) cumulative talk, som karaktäriseras av att bygga vidare på andras repliker men ofta på ett okritiskt sätt, att repetera och bekräfta eller

c) exploratory talk, som karaktäriseras av att man engagerar sig kritiskt men konstruktivt, ställa frågor, motivera yttranden och resonera

Återigen påmindes jag om vikten av att grundligt tänka igenom vilka exakta förmågor en elev har och svårigheten med att göra detta när det inte är nedskrivet på papper. Är eleven den som för samtalet framåt, den som bara nickar och håller med eller allt som kan rymmas däremellan? Alla dessa tre samtalstyper är nödvändiga att behärska och hur gör jag som lärare för att få eleven att träna på en specifik muntlig förmåga?

Ett exempel på uppgift som Sellgren visade var samtalskort där eleverna stöttas mycket för just detta. De får t.ex. en dilemmafråga att diskutera (t.ex. Din kompis har massor av chokladkakor och du vill veta hur hen har fått tag på dem men hen säger att du inte får berätta om hen säger sanningen. Det visar sig att kompisen har snott dem från en annan vän. Vad gör du?) och får talkort med stödmeningar och frågor t.ex. 

- Vad tycker/tror du? Varför tycker/tror du så?

- Jag tycker att... För att... 

- Jag håller med/håller inte med... För att...

En annan fin uppgift som Sellgren instruerade och som vi fick testa inledningsvis (och vilken Hillary Clinton tydligen brukar använda på fester för att få gästerna att komma igång att lära känna varandra) är att ha ett papper på ett bord där ett antal elever, lämpligtvis 4-5 stycken, sitter. De får instruktionen:

1. Rita en cirkel på pappret

2. Samtala och skriv sedan ner saker som ni alla har gemensamt I cirkeln

3. Samtala och skriv sedan ner saker som är unika för varje person UTANFÖR cirkeln

Alla måste komma till tals, man får veta mer om varandra och samtalet kommer igång. Denna tar jag med mig och tror att den kan varieras och kanske kombineras med ovan nämnda talkort. 

Jag gick från föreläsningen full av nya tankar och idéer och väldigt motiverad att lägga mer fokus på muntlig interaktion. 

Ofelia García om translanguaging

Translanguaging innebär ett medvetet och strategiskt utnyttjande av elevernas flerspråkiga resurser. Detta talade Ofelia García om vid symposiets inledande föreläsning. García är själv spansktalande men bor och arbetar i USA och är knuten till University of New York. Hon menar att vid andraspråksinlärning lägger man inte till ett extra språk, utan inkorporerar (eller integrerar) det nya språket till de resurser man redan har.

Ett intressant klassrumsexempel hon gav exempel på var en lärare i New York som med sin klass översatte en mening på engelska till två andra språk med hjälp av Google translate. I detta exempel spanska och arabiska (men läraren tog olika språk vid olika tillfällen). Först läste de meningen högt på engelska i grupp. Därefter fick de spansktalande läsa den spanska översättningen och de arabisktalande den arabiska meningen. När eleverna läste meningen på sitt förstaspråk började de skratta och alla insåg att översättningen inte var korrekt. Vad var det som var fel? Varför? Vad betyder ordet? Hur ser en korrekt översättning ut? Dessa frågor väcktes direkt och ett samtal inleddes om språk och översättning.

García spaltade upp vilka fördelar en sådan övning, grundad i translanguaging, har:
* Läraren blir också en inlärare och eleven bär på kunskapen (och eleverna vill och tvingas därmed förklara för läraren)
* Man uppmärksammar och bygger på språkliga styrkor
* Man konverserar kring de språk som finns i klassrummet
* Man ifrågasätter lexikon och manualer
* Man erkänner svårigheterna med översättning
* Man lägger märke till språks likheter och olikheter
* Man normaliserar lingvistiska skillnader

Detta tycker jag vore väldigt intressant att testa i mina egna grupper, särskilt för att lyfta elevernas språkliga resurser, men också för att uppmärksamma vilket lurigt redskap Google translate är.

Symposium 2015: Tema resurser

Sitter i Aula Magna på Stockholms Universitet under introduktionen av symposiet i Svenska som andraspråk. Årets tema är resurser, ett ord som jag funderade över under morgonens hotellfrukost. Vad syftar man på? Jag tänker genast på resurser i form av utbildad personal; studiehandledare, speciallärare, modersmålslärare etc. Detta är en del av begreppet, men jag har nu insett, efter att ha läst mer om det, att man avser en vidare innebörd. I tidningen Lisetten (som ges ut av Riksförbundet lärare i Svenska som andraspråk, mer info här) förklaras temat:

"Läget kan kännas dystert när det saknas så många behöriga lärare i svenska som andraspråk och när skolmyndigheter gång på gång pekar på att nyanlända inte får den individanpassade undervisning de enligt alla styrdokument har rätt till. Vi vill med årets konferens, som känns som en kraftsamling där över 80 kompetenta, engagerade och insiktsfulla lärare och forskare medverkar, visa att lärarna själva har resurser att utveckla en språk- och ämnesövergripande undervisning. Translanguaging-begreppet står för idén att att gränsöverskridande kommunikation är nödvändig i en skola som ger likvärdiga möjligheter till utbildning. Lärare i svenska som andraspråk och lärarna i modersmål kan i denna övergångstid kanske gå i bräschen för denna nödvändiga och demokratiska utveckling." (Lisetten, 3-2015, s. 11)

Karin Sandwall, föreståndare för NC, berättar vidare att temat kan upplevas luddigt och kanske svårt att samla alla symposiets föreläsningar under men man resonerade sig fram till att man ville ha ett tema där man utgår från och tar vara på elevernas resurser, de kunskaper de har med sig, men som även tar vara på lärarnas resurser och som uppmuntrar skolledningen att synliggöra och nyttja dessa.

I Aula Magna sitter för närvarande runt 900 personer, också resurser för varandra och för eleverna. Och givetvis är alla pedagoger och elever ute på Sveriges alla skolor också resurser, om de bara används på rätt sätt. 

Läromedel för Språkintroduktionen

I går var jag på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg och fick äntligen bläddra i och titta igenom alla de läromedel som jag läst så mycket om på diskussionsforum och hemsidor. Det har nämligen kommit rätt mycket nytt sedan vi på min skola köpte in nya läromedel senast, vilket var väldigt länge sedan nu. Vi har faktiskt kvar i princip samma läromedel som när vi undervisade i SFI-kurser och detta vill jag ändra på.

Jag stannade länge vid Natur och Kulturs bokhyllor. De har givit ut klassikern Mål 1, som vi på min skola har haft länge som nybörjarbok. Den finns ännu kvar, men nu finns även boken Fördel (1 och 2) som jag tycker är omfattande och tydlig i sitt upplägg. Om du vill titta på den kan man som lärare höra av sig till förlaget och få en kopia digitalt (vilket gäller alla NOK:s böcker). Fördelen med Fördel (!), jämfört med Mål 1, är att den innehåller flera olika textgenrer. Den är också mer omfattande i de teman den berör. Dessutom finns den tillgänglig i digital version.

Natur och Kultur har också den fina boken "Omvärldskunskap på mycket lätt svenska" som jag gärna använt som en sidobok för nyanlända elever. Den innehåller lätta faktatexter med tydliga bilder om t.ex. kroppen och geografi. Även den finns i digital version.

Jag såg att NOK nu även givit ut yrkesinriktade böcker, som kanske hade passat för de SPR-fortsättningsklasser som vi har i Malmö, t.ex. hade SPR-VO (Vård och omsorg) kanske varit behjälpta av "Yrkessvenska i äldreomsorgen". Det finns även liknande för VVS och fordon.

Liber har också förstått det ökade behovet av läromedel i SVA och SFI och har gjort denna fina översikt av sina läromedel. Som skola kan man beställa tre lärarex gratis från Liber om man ringer dit och nämner vilka titlar man är intresserad av. Själv vill jag titta närmre på "Intro" för att se om det är något för oss. Tyvärr fanns Liber inte representerade på bokmässan. Jag hade gärna också tittat närmre på läromedlen "Kärlek är ett substantiv" och "Älska är ett verb" som kollegor på andra skolor rekommenderat varmt.

Sanoma utbildning är också ett medieföretag som ger ut många läromedel med nyanlända som målgrupp. De var på bokmässan i år och jag tittade på läromedlen "Upptäck orden"och "Förstå språket NO/SO" som båda var fina, väl genomarbetade böcker enligt mig. Den förstnämnda går att få digitalt.

Det finns förstås massor av andra böcker, som jag inte tagit upp här. Det känns positivt att det finns mycket att välja på och att läromedlen nu är indelade i SVA och SFI. För några år sedan var det nästintill omöjligt att hitta något som motsvarade det centrala innehållet i SVA.

Har ni fler tips? Kommentera gärna!

Cirkelmodellen

Inom genrepedagogiken arbetar man ofta enligt cirkelmodellen. Det är ett sätt att arbeta som bygger på det sociokulturella perspektivet på lärande, nämligen att man lär tillsammans. Det här passar såväl första- som andraspråkselever men möjligen ännu mer för SVA-elever. Andraspråksinlärare behöver mycket stöttning och återkoppling för att bygga upp kunskaper om sitt nya språk.

Inom modellen går man igenom fyra faser:
1. Bygga upp kunskap om ämnet
2. Dekonstruktion av modelltext och modellering
3. Gemensam  klasstext
4. Elevernas individuella text

Jag arbetar enligt modellen med en av mina klasser just nu. Vi är i fas fyra och det har tagit fem långa lektioner att komma dit. I efterhand känner jag att jag hade kunnat lägga ännu mer tid på varje del. Mitt syfte med nuvarande uppgift är att eleverna ska förvärva kunskaper om olika sorters texttyper och då vi just nu arbetar med faktatexten (om länder och städer), även att kunna förstå och använda sig av genretypiska ord inom geografi och samhällskunskap. 

I första steget talade vi om länder och läste ett par faktatexter, en om Malmö och en om Sverige i stort. Vi gjorde gemensamt en analys av texternas uppbyggnad, talade om sambandsord, rubriker och stycken. Det här repeterade vi under ett flertal lektioner. Därefter gick vi in i fas tre och skrev en gemensam klasstext. Vi skrev den om Sverige och jag bad eleverna lägga undan den tidigare text vi läst och bara beskriva de fakta de kom ihåg.

I dag spaltade jag upp några exempel på rubriker på tavlan och sedan fick eleverna börja skriva individuella texter. De kom igång väldigt bra med detta och många ville gärna läsa upp sin text för klassen i slutet av lektionen, även om den inte var helt klar. När de väl är klara tänker jag låta eleverna läsa varandras texter och kamratbedöma dem innan jag själv återkopplar.

Många forskare har beskrivit genrepedagogikens kärna. Eija Kuyumcu är en av dem (se artikeln "Genrepedagogik som verktyg i språk- och kunskapsutvecklande undervisning och lärande" i Svenska som andraspråk: i forskning, undervisning och samhälle). 

Anna Kaya har gjort en tydlig och pedagogisk video om cirkelmodellen med ett exempel på hur hon har arbetat med den i en förberedelseklass som befinner sig i åk 1-3 i SVA. Titta och låt dig inspireras!

Jag är fortfarande en nybörjare på cirkelmodellen och känner att jag har mycket att lära. Utvecklingsmöjligheter är att stanna upp i fas 1 längre och inkludera studiebesök och andra aktiviteter för att bygga upp kunskaper om ämnet. Dessutom vill jag testa att låta eleverna använda sina förstaspråk mer enligt translanguaging-principen som jag beskrev i ett tidigare blogginlägg.

Avslutar med ett tips. Professor Nihad Bunar håller på onsdag 16 september en föreläsning, som bygger på den nyutkomna boken "Nyanlända och lärande - mottagande och inkludering". Föreläsningen direktsänds via nätet. Kolla in här!

Självbedömning

Mina elever som är nybörjare i svenska som andraspråk hade sitt första test förra veckan. Jag undviker helst poängtest överlag, men behåller det ofta i nybörjarklasser ändå. Då får de ett avgränsat område att studera in (just nu kapitel i läroboken Mål 1 - återkommer senare i höst med en förmodligen kritisk läromedelsanalys av den!) vilket gör det tydligt och klart vad de ska träna på.

Jag är alltid noggrann med att ge skriftliga eller muntliga kommentarer men i dag testade jag något nytt. Efter att eleverna fått tillbaka testet och vi hade gått igenom alla rätta svar, så fick eleverna själva skriva kommentarer. Eller regelrätta kommentarer är det kanske inte men ett första steg på vägen. Jag tror, att om jag fortsätter jobba så här med eleverna systematiskt, så kommer de om några månader kunna bedöma och därmed vidareutveckla sina egna och andras texter också. Det gör att eleven själv får tänka efter på vad hen är bra på och vad som krävs för att nå målen och inte bara få det serverat av läraren.

Till exempel dessa fick jag in:

I vissa fall fick jag förklara för eleven hur den skulle se vad den var bra på och vad momenten heter, men i övrigt gick det väldigt bra och de fattade själva vad som krävs av dem för att utvecklas. Det var intressant för mig att se vad eleven tyckte om sitt eget resultat, vilket skiljde sig mycket åt.

Det som fascinerade mig mest var dock att ingen frågade mig vad jag tyckte om resultaten. De undrade inte var gränsen för godkänt låg och det har jag aldrig varit med om tidigare!

En lyckad lektion

Hur skapar man en lyckad lektion? Enligt mig görs det med den där fina balansen mellan att å ena sidan ha ett långsiktigt mål i åtanke och att stötta eleven i att fullfölja den planen och att å andra sidan fullkomligt vara där i stunden, flexibel och redo för vad som kan hända här just nu. Det innebär att man måste hålla ett fokus som gör att varenda elev kan känna sig sedd och uppmärksammad, samtidigt som man inte ska gå alltför långt ifrån den där stigen mot målet, eftersom man som lärare ändå följer riktlinjer och lagar som satts upp för en.

Därför har jag ganska svårt för exakta lektionsplaneringar. Visst har jag mina hållpunkter men tenderar att ändra dem flera gånger per vecka, eller per dag, ibland per lektion.

Till exempel i dag då, skulle vi i klassen skapa en ordbank för att prata kring väder. Eleverna fick träna på begrepp som "det regnar", "solen skiner" och "Hur många grader är det?". Syftet var att öka ordförrådet och få begrepp att bygga konversationer på. 

Jag frågade om vädret i Malmö, vilket ledde oss in på vädret utanför Malmö, uppemot Stockholm, slutligen utanför Sveriges gränser och vi hamnade i länder utanför Europa. Vi pratade om regnperioden i Asien, om torkan i öst-Afrika och om hur jobbigt varmt det är när det är 39 grader i Rumänien. 

Till slut sa en elev att det regnar bomber i Syrien. Det blev fnissigt ett tag, eftersom det ändå var finurligt uttryckt, men det la sig snart och jag tror att alla kände en viss spänning krypa sig på. Med en enorm värme kom diskussionen in på TV-nyheterna och till slut pekade eleven på kartan på den rutt genom Europa som han tagit för att komma hit. Han har bara läst svenska i två och en halv vecka men lyckades ändå uttrycka kylan i luften under resan och den ledsamhet och trötthet han kände när han kom till Malmö centralstation. Jag kände hur det vibrerade i luften när alla i rummet lyssnade, förstod samtalet, tog det till sig och begrep allvaret i det.

Ett ganska banalt ämne blev något större och jag kan säga att vi alla var där just då med hela vårt fokus. Lektionsplaneringen följdes inte till punkt och pricka men syftet fullföljdes ändå. Jag lämnade klassrummet med ett bultande hjärta och tänkte att det där nog ändå får räknas som en lyckad lektion.

"Här pratar vi bara svenska"

När man arbetar med SVA befinner man sig i ett hav av språkkompetens. I min mentorsklass räknade vi häromdagen på hur många språk vi i klassrummet kunde tillsammans och kom upp till fjorton. Vissa språk, t.ex. arabiska, kan flera av eleverna och ofta kan de språken olika bra, beroende på hur de använt sig av språket förut. Det enda eleverna har gemensamt är egentligen att de nu ska lära sig svenska och att detta inte är deras förstaspråk.

Detta leder till att man i skolan, och även i klassrummet, hör fler språk än svenska. Och av min erfarenhet och uppfattning har jag ibland upplevt att de helt tagit över och att eleverna inte alls talar svenska. Ibland känner sig lärare så frustrerade att de skapar klassrumsregler och sätter upp skyltar för att påminna eleverna: "Här pratar vi bara svenska". Jag tror att många tänker att om eleven inte talar svenska här, i klassrummet, när ska de då få möjlighet att träna på det? Omedvetet, och säkert med en egentligen god intention, värderar man svenskan som det viktigaste språket och andra språk som mindre viktiga. Man glömmer att se de möjligheter som eleverna har med sig och ser i stället bara bristerna i svenskan.

Detta tas upp i en artikel av Gudrun Svensson i senaste Svenskläraren ("Translanguaging - att använda flerspråkighet i undervisningen", nr 3, 2015). Artikeln handlar om translanguaging (TL), vilket innebär undervisning med medvetet och strategiskt utnyttjande av elevernas flerspråkiga resurser. I forskning om andraspråksutveckling har man nämligen ofta fokuserat på andraspråket och väldigt sällan på förstaspråket. TL är lite av en reaktion mot språkbadsprogrammen som startades på 1960-talet men som jag ännu hör folk tala om, som ett effektivt sätt att lära sig ett språk. I artikeln beskriver Svensson att translanguaging enligt forskning aktiverar elevers bakgrundskunskaper, ökar deras engagemang och ger ett fördjupat skolspråk.

I dag började jag på kandidatkursen i SVA på Linnéuniversitet och den första delkursen hålls av just Gudrun Svensson. Hon berättade för gruppen i dag om ett projekt hon själv genomfört i en mellanstadieklass enligt TL-metoden. Projektet startade med att försöka stärka elevernas syn på sin flerspråkighet. Eleverna fick visa hur kompetenta de är i olika språk, berätta om vilka språk som de tycker om bäst och vilka språk de är bäst på och berätta om var i kroppen de olika språken sitter. En flicka hade förklarat att arabiskan sitter i hjärtat, för det språket talar hon med sin familj, och somaliskan sitter i fötterna för det är det språk som lyfter upp henne. Därefter fick eleverna skriva texter på sina förstaspråk för att sedan översätta dem till svenska. Jag frågade Svensson om detta var lika värdefullt för en vuxen elev med god skolbakgrund och ett fullt utvecklat skriftspråk, vilket hon absolut menade att det var.

Så varför är många lärare så rädda för de där språken, när de faktiskt är fötterna som lyfter eleverna, och elevernas hjärtan? Är det för att vi inte förstår, för att alla inte förstår? Eller är vi så inskränkta att vi tänker att en lektion i svenska som andraspråk innebär att man bara talar svenska i klassrummet?

I våras hade jag en grammatiklektion som föll totalt platt. Jag hade bett några elever analysera vilka satsdelar som fanns i några utvalda meningar på svenska. Eleverna klarade inte av det om inte jag i princip gav dem svaret. Så i stället bad jag dem översätta meningarna till sitt förstaspråk och sedan förklara kort för mig vilken skillnad det fanns på meningarna på svenska och deras förstaspråk. Eleverna som hade samma förstaspråk fick jobba tillsammans med uppgiften. Plötsligt fick jag frågor om vad "sig" kallas och vad "skriven" är for form. Eleverna började nästan automatiskt röra sig med termer som reflexiv och perfektparticip. De kände att de var experter på något och att svenskan bara var ytterligare en kompetens hos dem. Plötsligt var de mer kunniga än jag och ville förstås visa upp det för mig!

Hur gör man så att även svenskan blir språket som lyfter en? En av uppgifterna på delkurs 1 består av att undersöka effekterna i sitt eget klassrum, så jag har anledning att återkomma till detta tänkvärda ämne...

Pardiktamen

Hur klassiskt och träigt diktamen än må vara så är det en övning som testar så många förmågor, att det alltid får bli en del av min undervisning med SVA-elever. När man har diktamen med en klass får eleverna ju både träna in nya ord, träna på stavning, skrivregler men också på att lyssna.

För att träna inför diktamen brukar jag låta eleverna göra pardiktamen. Eleverna får två olika texter med luckor men varannat ord/varannan mening är struken, så att de måste fylla i varandras luckor för att få en komplett text.

Den övningen har ännu fler vinster, för eleverna får utöver allt annat även träna på att säga orden samt att de interagerar med varandra. Mina mentorselever som bara har läst svenska i två veckor gör förstås många fel i början, både på uttal och stavning, men i pardiktamen måste de börja tala med varandra för att rätta varandras fel. Det är viktigt att kolla så att de bara inte tittar på kompisens papper för att få rätt svar.

Jag gillar också att eleverna här driver fram varandra och själva sitter inne med svaret. Jag som lärare kan stå bredvid och lyssna och stötta om t.ex. uttalet inte är helt rätt. På så sätt får jag även en chans att scanna av hur väl eleverna läser.

Kombinera teori och praktik

Jag: - Fråga mig vad jag heter.

Elev: - Gabrielle.

Jag: Nej, du ska FRÅGA mig. Om mitt namn. "Vad heter du?"

Eleven säger sitt namn.

Jag: Nej, alltså vad heter jag? Fråga!

Elev: Gabrielle.

Den här dialogen ägde rum på en av mina lektioner i dag. Den fjärde av fem lektioner under en väldigt trött måndag, om dessa två faktorer kan få vara en ursäkt för mitt misslyckande att både få eleven att följa min instruktion och att förmedla något slags kunskap. Syftet var ju att lära sig ställa en fråga för att få ett svar, men varför ska man ställa en fråga, när man redan vet svaret? Elevens "svar" känns i efterhand helt rimligt!

Jag har under de senaste veckorna läst om professor (och min idol) Pauline Gibbons böcker om flerspråkiga elevers utbildning och hon poängterar vikten av en kognitivt utmanande undervisning. En för låg kognitiv nivå gör att eleven hamnar i en trygghetszon alternativt skapar ointresse för skolan. Kunskap förmedlas i ett meningsfullt sammanhang för att fastna på bästa sätt.

Visst låter det bra? Det tyckte jag också på tiominutersrasten innan lektionen, rasten som blev sju minuter p.g.a. ett par elevfrågor. Sju minuter som fördelades mellan toabesök och snabbt kaffeintag. När jag sedan skulle lära ut frågor hade jag glömt bort Gibbons.

Självklart skulle jag bett eleven gå runt i klassrummet och fråga de nya eleverna, vars namn han inte visste. Där har vi en mer kognitivt utmanande uppgift och ett meningsfullt sammanhang. Förlåt Gibbons! I morgon gör jag ett nytt försök, att kombinera teori och praktik. 

Utbildning om nyanländas lärande

Ämnet SVA är verkligen i ropet just nu. Antalet elever är redan stort och de asylsökande många. Behovet av utbildade, erfarna lärare har enligt den här artikeln orsakat en "behörighetskris". Fyra av fem gymnasielärare i svenska som andraspråk är obehöriga enligt DN. Det här är något som jag själv lagt märke till vid rekryteringen på min skola och i samtal med lärarkollegor på andra skolor. Trots envisa försök är det svårt att hitta personal med rätt utbildning.

Detta medför förstås även att behovet av utbildning är stort, men även behovet av fortbildning för redan behörig personal. En kurs, som varit i gång under ett par år, och som jag började på hösten 2014 på Malmö Högskola är "Nyanländas lärande - mottagande, inkludering och skolframgång". Den motsvarar 7,5 hp, ges av högskolor i samverkan med Skolverket och syftar till att fördjupa kunskaper om nyanlända elevers förutsättningar och lärandevillkor. Kursdeltagarna är behöriga lärare och rektorer som redan arbetar med nyanlända. På Skolverkets hemsida kan jag se att kursen ges även nu ht -15 men vid de flesta lärosäten är den fullsatt. Satsningen pågår dock till 2016 så om du är intresserad, håll ögonen öppna inför kommande terminer!

Det som jag funnit mest givande med kursen har varit att få träffa lärare och rektorer från andra skolor och kommuner. Vi har haft många olika uppgifter som syftat till att dela erfarenheter, t.ex. att skapa en verksamhets- och behovsanalys angående skolans kartläggning, något som sedan fått föras vidare till andra kursdeltagare. Därför har jag fått en bra bild av hur olika vi arbetar, vad vi ska sträva efter och vad forskningen säger om en pedagogisk kartläggning. En bra bok på temat är En bra början - mottagande och introduktion av nyanlända elever av Tore Otterup och Gilda Kästen-Ebeling, som är del av kurslitteraturen på kursen.

Kursen ger alltså 7,5 hp om man väljer att skriva examinationsuppgiften. Det vill jag förstås göra, så för tillfället sitter jag och skissar och tänker med viss erinran om den tentaångest man kände när man var heltidsstudent och worddokumentet bara envisades med att vara blankt...

Hursomhelst är det verkligen en kurs som jag kan rekommendera och då Skolverket satsar på liknande utbildningar är det värt att ta en titt på hemsidan emellanåt. För behovet av utbildade SVA-lärare är stort men att satsa på fortbildning av oss behöriga får inte glömmas bort.

Ny nytt nya

Det är slutet av augusti och allt börjar på nytt. Jag konstaterar det rätt ofta, särskilt vid läsårsslut, att en lärare måste lära sig att släppa, dra lärdom och gå vidare, starta om. På mitt program, Språkintroduktionen, är det möjligen så än mer än på andra gymnasieprogram, då vi har klasserna i max ett läsår och då lämnar över och börjar med nya klasser.

Nu har jag fått nya elever, nybörjare i det svenska språket och nya i landet. De har med kroppsspråk, bilder och i enkla termer försökt förmedla vad de hoppas om sina framtider och vilka mål de satt upp för sig själva. Just nu är de flesta fokuserade på att lära sig det där märkliga, nya språket, som jag envist talar med dem, även om de ser ut som frågetecken om jag inte stöttar upp orden med en gest eller betonar det allra viktigaste. Men lyckligtvis har de inte glömt de långsiktiga målen. Jag skriver lyckligtvis, eftersom det ofta är det som får en att ta sig igenom trötta, regniga eftermiddagar med ordtraggel och grammatiska undantag. Då kan det vara en räddning att kunna peka på plakatet "Min framtid", upphängt med soggig häftmassa som gärna släpper lite från väggen, där bilder av drömbilen, kläder och poliser symboliserar framtida mål om yrkesval eller bara en bättre materiell tillvaro.

Jag står också inför nya utmaningar, även om de inte kan mätas med det vägskäl mina mentorselever befinner sig i. Nästa vecka börjar jag vid sidan av mitt arbete studera kandidatkursen i SVA på halvfart och på distans. Dessutom har jag en rad andra fortbildningar framför mig under hösten. Bloggen är också ny för mig och jag tänker att den ska vara ett verktyg för mig att samla intryck från min lärarvardag men också att koppla dessa till all litteratur inom ämnet SVA som jag läser. Jag vill också att den ska vara en kanal utåt för att berätta om intressanta föreläsningar eller forskning som jag tagit del av.

Om du också är svag för SVA får du gärna följa med på tåget!