Muntlig interaktion

En stor del av språkinlärning handlar om muntlig interaktion. Jag har länge tyckt att det är den svåraste delen av ämnet (bortsett från hörförståelse, men det får jag återkomma till en annan gång... Jag säger bara: Hur sjutton vet man att och vad de förstår av det de hör?) och hur mycket jag än funderar över vikten av muntlig träning så glöms det bort i allt skrivande och läsande vi sysslar med i klassrummet. Många kanske tänker att muntlig träning helt enkelt är när eleverna pratar, men det är ju så mycket mer som krävs av eleverna i arbetssituationer och vid prövningar, än att just bara snacka. Och det är helt klart mer än ett okej uttal som krävs. För att uppnå kunskapskraven för SVA åk 9 nämns följande förmågor som har med muntlighet att göra:

* Samtala och diskutera med en kombination av ämnesrelaterat och vardagsrelaterat språk

* Ställa frågor och framföra åsikter med underbyggda argument

* Förbereda och genomföra muntliga redogörelser med struktur och anpassning till syfte, mottagare och sammanhang

* Resonera kring språkliga varianter inom svenskan och jämförelser mellan svenskan och andra språk  (kan väl göras skriftligt också)

Det var med detta i åtanke som jag under symposiet gick på Mariana Sellgrens föreläsning med titeln "Vi vet att muntlig interaktion är viktig - men hur åstadkommer vi den?". Sellgren satte oss deltagare i arbete. Vi fick både testa på analys av samtal samt några olika uppgifter passande för andraspråkselever. 

Analyserna gjorde vi genom att tänka igenom till vilken sorts samtal några olika transkriberade elevdiskussioner kunde grupperas. Var de...

a) disputational talk, som karaktäriseras av oenighet och korta repliker, ett munhuggeri utan resonemang

b) cumulative talk, som karaktäriseras av att bygga vidare på andras repliker men ofta på ett okritiskt sätt, att repetera och bekräfta eller

c) exploratory talk, som karaktäriseras av att man engagerar sig kritiskt men konstruktivt, ställa frågor, motivera yttranden och resonera

Återigen påmindes jag om vikten av att grundligt tänka igenom vilka exakta förmågor en elev har och svårigheten med att göra detta när det inte är nedskrivet på papper. Är eleven den som för samtalet framåt, den som bara nickar och håller med eller allt som kan rymmas däremellan? Alla dessa tre samtalstyper är nödvändiga att behärska och hur gör jag som lärare för att få eleven att träna på en specifik muntlig förmåga?

Ett exempel på uppgift som Sellgren visade var samtalskort där eleverna stöttas mycket för just detta. De får t.ex. en dilemmafråga att diskutera (t.ex. Din kompis har massor av chokladkakor och du vill veta hur hen har fått tag på dem men hen säger att du inte får berätta om hen säger sanningen. Det visar sig att kompisen har snott dem från en annan vän. Vad gör du?) och får talkort med stödmeningar och frågor t.ex. 

- Vad tycker/tror du? Varför tycker/tror du så?

- Jag tycker att... För att... 

- Jag håller med/håller inte med... För att...

En annan fin uppgift som Sellgren instruerade och som vi fick testa inledningsvis (och vilken Hillary Clinton tydligen brukar använda på fester för att få gästerna att komma igång att lära känna varandra) är att ha ett papper på ett bord där ett antal elever, lämpligtvis 4-5 stycken, sitter. De får instruktionen:

1. Rita en cirkel på pappret

2. Samtala och skriv sedan ner saker som ni alla har gemensamt I cirkeln

3. Samtala och skriv sedan ner saker som är unika för varje person UTANFÖR cirkeln

Alla måste komma till tals, man får veta mer om varandra och samtalet kommer igång. Denna tar jag med mig och tror att den kan varieras och kanske kombineras med ovan nämnda talkort. 

Jag gick från föreläsningen full av nya tankar och idéer och väldigt motiverad att lägga mer fokus på muntlig interaktion.