Kombinera teori och praktik

Jag: - Fråga mig vad jag heter.

Elev: - Gabrielle.

Jag: Nej, du ska FRÅGA mig. Om mitt namn. "Vad heter du?"

Eleven säger sitt namn.

Jag: Nej, alltså vad heter jag? Fråga!

Elev: Gabrielle.

Den här dialogen ägde rum på en av mina lektioner i dag. Den fjärde av fem lektioner under en väldigt trött måndag, om dessa två faktorer kan få vara en ursäkt för mitt misslyckande att både få eleven att följa min instruktion och att förmedla något slags kunskap. Syftet var ju att lära sig ställa en fråga för att få ett svar, men varför ska man ställa en fråga, när man redan vet svaret? Elevens "svar" känns i efterhand helt rimligt!

Jag har under de senaste veckorna läst om professor (och min idol) Pauline Gibbons böcker om flerspråkiga elevers utbildning och hon poängterar vikten av en kognitivt utmanande undervisning. En för låg kognitiv nivå gör att eleven hamnar i en trygghetszon alternativt skapar ointresse för skolan. Kunskap förmedlas i ett meningsfullt sammanhang för att fastna på bästa sätt.

Visst låter det bra? Det tyckte jag också på tiominutersrasten innan lektionen, rasten som blev sju minuter p.g.a. ett par elevfrågor. Sju minuter som fördelades mellan toabesök och snabbt kaffeintag. När jag sedan skulle lära ut frågor hade jag glömt bort Gibbons.

Självklart skulle jag bett eleven gå runt i klassrummet och fråga de nya eleverna, vars namn han inte visste. Där har vi en mer kognitivt utmanande uppgift och ett meningsfullt sammanhang. Förlåt Gibbons! I morgon gör jag ett nytt försök, att kombinera teori och praktik.